Fastighetsförvärvarens ansvar enligt 10 kap. 3 § miljöbalken behöver skälighetsbedömas. Ett ansvar innebär alltså inte per automatik att fastighetsförvärvaren ska bekosta alla undersökningar, utredningar och saneringsåtgärder. Hur skälighetsbedömningen ska göras är dock inte klart. Detta eftersom vägledning saknas i såväl miljöbalken som i förarbetena till balken och då praxis är begränsad.
Utgångspunkten är dock att fastighetsförvärvarens ansvar är begränsat till det skäliga ansvar verksamhetsutövaren skulle ha fått om denne gått att ställa till svars. Detta framgår av regeringens proposition 2006/07:95. Där sägs att fastighetsförvärvarens ansvar aldrig kan bli större än verksamhetsutövarens ansvar.
Av förarbetena till bestämmelsen (SOU 1996:103) framgår att fastighetsförvärvaransvaret är en tillämpning av principen att man köper vad man får, inte vad man förväntar sig och därför bör man skydda sig. Lagstiftaren ville med bestämmelsen förstärka tendensen på fastighetsmarknaden att utföra markundersökningar före fastighetsförvärv.
Sannolikt bör hänsyn tas till om det är en privatbostadsfastighet, och inte en näringsfastighet, som förvärvats. Föroreningskännedomen kan vara en annan parameter att ta hänsyn till liksom kännedom om tidigare industrihistorik på fastigheten. I Naturvårdsverkets rapport 6501 framgår att även den köpeskilling som erlagts för fastigheten kan utgöra del av skälighetsbedömningen. Om priset justerats på grund av föroreningsförekomst bör mindre skäl finnas för att jämka skäligheten. Sammanfattningsvis måste en bedömning utifrån omständigheterna i varje enskilt fall göras av tillsynsmyndigheten.
Privatbostadsfastighet = Enkelt uttryckt avses fastighet med villa. Den rättsliga definitionen är mer komplicerad och måste härledas ur 2 kap. 13 § inkomstskattelagen [till exempel småhus med mark som utgör småhusenhet].
Näringsfastighet = Fastigheter som inte är privatbostadsfastigheter är näringsfastigheter enligt 2 kap. 14 § inkomstskattelagen och då gäller ”borde ha upptäckt”.
10 kap. 4 § MB
4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning ska utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning ska bestämmas ska det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, ska även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning.
Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlingsansvar.