Den som är ansvarig för att avhjälpa en föroreningsskada ska i skälig omfattning utföra eller bekosta det avhjälpande som på grund av föroreningen behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön, se 10 kap. 4 § miljöbalken.
Det är tillsynsmyndighetens uppgift att göra den så kallade skälighetsbedömningen. En bedömning som ska göras i två steg. Först ska det utredas vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade och rimliga från kostnadssynpunkt, se nedan. En riskvärdering kan ligga till grund för denna bedömning. Därefter ska det ske en bedömning av ansvarets omfattning, den så kallade adressatens andel, se separat process.
Bedömningen av vilka efterbehandlingsåtgärder som är miljömässigt motiverade ska vara objektiv, det vill säga omständigheter som hänför sig till en viss verksamhetsutövare saknar betydelse i detta steg. I andra steget blir omständigheterna som hänför sig till en viss verksamhetsutövare däremot betydelsefulla, särskilt viktigt är när i tiden föroreningen har uppkommit.
4 § Efterbehandlingsansvaret innebär att den ansvarige i skälig omfattning ska utföra eller bekosta de efterbehandlingsåtgärder som på grund av föroreningar behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skada eller olägenhet uppstår för människors hälsa eller miljön. När ansvarets omfattning ska bestämmas ska det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningarna ägt rum, vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om en verksamhetsutövare visar att han bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, ska även detta beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning.
Preskriptionslagen (1981:130) är inte tillämplig på efterbehandlingsansvar.